För ett 50-tal svamparter är skogsbränder livsnödvändiga, ytterligare ett 100-tal gynnas av brand. Men skogen brinner inte som förr.
Här berättar Niclas Bergius om hur bränder och svamptillgång hänger ihop. Niclas är svampkonsulent och nationell projektledare för Life-Taigaprojektet om naturvårdsbränning.
Skogsbranden i Västmanland 2014 var den största skogsbranden i modern tid i Sverige; totalt brann nästan 14 000 hektar. Denna brand innebar givetvis stor förödelse och mycket mänskligt lidande, vilket aldrig ska glömmas bort.
Men vad gäller naturen så är skogsbränder något helt naturligt och normalt som format vårt skogslandskap under årtusendena. Utan de återkommande bränderna skulle skogen inte se ut som den gör idag och många arter skulle sedan länge vara försvunna.
Rökslöjskivling upptäcktes i brandområdet i Västmanland året efter branden. Foto: Tom Sävström
Bränderna minskar
En av de allra största ekologiska förändringarna i skogen under de senaste 150 åren är den dramatiska minskningen av skogsbränder. Tidigare brann i genomsnitt ungefär en procent av skogsarealen i Sverige varje år, idag är motsvarande siffra mindre än 0,016 procent.
Dokumenterade bränder i mellersta delarna av landet skedde tidigare ungefär vart femtionde år, i de flesta av dessa områden har det nu inte brunnit på 150 år. I södra Sverige är det ännu värre – där har det inte brunnit på över 250 år i motsvarande områden.
Påverkan på landskapet
Bränderna omvandlade landskapet, men denna effekt har mer eller mindre försvunnit. Tjocka lav- och mosstäcken tillsammans med tät risväxtlighet breder nu ut sig i många skogar och försvårar därmed en rad marksvampars fruktkroppsbildning, med minskad spridning som följd.
Det har nu gått så långt att många av oss som idag besöker naturen ser dessa tjocka lav- och mossmattor som något naturligt och alltid förekommande.
En annan påverkan är att inväxande gran skuggar ut och hindrar nyetablering av tall. Tallen har en rad anpassningar som gör den relativt motståndskraftig mot brand, bland annat upphissad krona och jämförelsevis tjock bark. Granen däremot är mycket känslig för brand och har mycket låg överlevnad.
Död ved bristvara för svamp
Goliatmusseron gynnas av brand. Foto: Niclas Bergius.
Bränder i skogen skapar också stora mängder död ved i olika dimensioner, både stående och liggande. Som helhet utgör just bristen på död ved en mycket begränsande faktor för många hotade arter.
Totalt brukar man säga att ett 50-tal svamparter, både mark- och vedlevande, är beroende av brand för sin existens. Förutom dessa så gynnas ett 100-tal andra svamparter av brand. Bränder gynnar även en rad insekter, fåglar och växter av bränder.
Branden i Västmanland
Purpurskinn gynnades av branden i Västmanland. Foto: Tom Sävström
Vid besök i det stora brandområdet i Västmanland ser man att en rad brandberoende och/eller brandgynnade svamparter förekommer rikligt. Som några exempel kan nämnas:
- Toppmurkla, Morchella conica,
- Rotmurkla, Rhizina undulàta,
- Stybbskål, Geopyxis carbonaria, och
- Kolflamskivling, Pholiota highlandensis,
- purpurskinn, Chondrostereum purpurerum,
- rökslöjskivling, Hypholoma capnoides
Nio nya arter för Västmanland
Nio helt nya svamparter för Västmanland rapporterades fram till mitten av 2015 från området, som nu är naturreservatet Hälleskogsbrännan. Mikroskopering är att föredra gällande dessa arter för säker artbestämning.
Åtta är skålsvampar, discomyceter. Dessa är Plicaria trachycarpa (saknar svenskt namn, har vårtiga sporer), och slätsporig svedjeskål, Plicaria endocarpoides, slätsporig brandskål, Peziza lobulata, samt Tricharina gilva, Anthracobia maurilabra, Antracobia melaloma, och Pyropixys rubra. Till nyheterna hör eldskål, Pyronema omphalodes och fynd gjordes i slutet av juni och under hela juli månad.
Den nionde nya arten är kolnavling, Faerberia carbonaria, som hittades den 5 juli i trakten av Öjesjön, vilket hittills utgör det enda fyndet i brandområdet.
Naturvårdsbränning
Bilden visar hur marken ser ut före och efter bränning. Området längst bort i bilden är bränt och det som är närmare är inte bränt. Foto: Niclas Bergius
En planerad naturvårdsbränning gör liknande nytta för arterna, som den oönskade branden skulle gjort. Den viktigaste skillnaden är att naturvårdsbränningen är styrd och kontrollerad av brandutbildade naturvårdare.
Alla naturvårdsbränningar genomförs i så kallade Natura 2000-områden, EU:s nätverk för skyddade områden.
En naturvårdsbränning planeras under lång tid. På länsstyrelsen inventerar naturvårdsförvaltare skogar och marker för att ta reda på var det skulle behöva brinna – i vilka områden elden skulle göra störst nytta. Där det finns spår av äldre bränder bör det finnas småkryp som behöver hjälp att överleva, eller växter som kan ligga i dvala och vänta på värmen från elden innan de kan gro.
Niclas Bergius
Artikeln har publicerats i Sporaden, medlemstidning för Svampkonsulenternas Riksförbund
Mer läsning
Hälleskogsbrännan – naturen börjar om efter branden , artikel på Länsstyrelsens i Västmanland webbplats
Brandgynnade arter i sydöstra Sverige, (pdf) en studie från Projekt Eldsjäl som sju länsstyrelser genomför tillsammans.
Branden i Tyresta 1999. Dokumentation från den 450 hektar stora branden
